Vita huset byggdes 1854 av auditör Larsson och domkyrkokamrer Brink, efter att äldre bebyggelse på platsen hade rivits. Tegnérsplatsen var då en viktig samlingsplats i Lund. Det var här man reste statyn av Esaias Tegnér och det var hit man gick för offentligt firande. För att kunna åstadkomma en byggnad värdigt detta monumentala läge bestämde sig de båda herrarna för att uppföra ett gemensamt bostadshus, med tomgräns mitt i byggnaden. I det noggrant utarbetade avtalet dem emellan stod det bland annat att ”både bonings- och uthusen skulle vad det utvändiga angick å båda halvorna bliva fullkomligt lika till form och färg”.
Delat på mitten
Huset avdelades på mitten till två bostäder, med var sin ingång på sidorna om mittpartiet. Även trädgården på fram- och baksidan delades i två delar. Längst ner på baksidan byggdes en gemensam uthuslänga, som inrymde bland annat stall, vedbod och foderhus. Nu kallas denna länga för Allmogehallen och fungerar som utställningslokal.
Larsson och Brinks gemensamma hus blev ett av Lunds största vid den här tiden. I folkmun fick det namnet Bondpinan, eftersom domkyrkans arrendebönder hade fått slita med körseln av all sten till grunden.
Tillbyggnad av Sjögren
Konsistorienotarien J M Sjögren slog 1887 ihop fastigheterna och lät bygga till en flygel på baksidan, som från början var i tegel och i två våningar. Den innehöll två kök och rum för tjänstefolket. Det var Kulturen som senare byggde på den tredje våningen för att få plats för en föreläsningssal, och det var också Kulturen som putsade flygelns utsida och vitmålade den.
Köps av Kulturen
Huset var bostad fram till 1917, då Lunds stad köpte fastigheten. Det fanns olika planer för huset men ingen av dem förverkligades, och 1927 köptes fastigheten av Kulturen. Byggnaden fick då namnet Vita huset på grund av sin påstådda likhet med presidentbostaden i Washington. Efter en genomgripande ombyggnad kunde Vita huset öppnas som entré- och utställningsbyggnad 1929. Då hade de ursprungliga två entrédörrarna murats igen och en trappförsedd ingång tagits upp mitt på huset.
För att motsvara moderna krav på handikappanpassning, bekvämlighet och teknisk standard gjorde en genomgripande ombyggnad 1995, efter ritningar av Månsson Dahlbäck arkitektkontor.
Familjerna Sjögren och Bondes hem
I slutet av 1800-talet bodde familjen Bonde i norra delen av Vita huset och familjen Sjögren i den södra halvan. Genom fotografier, dagböcker och brev får vi veta lite om livet i Vita huset på den tiden.
Johan Magnus Sjögren (1826-1916) var konsistorienotarie i Lund 1884-1903, och hade också politiska förtroendeuppdrag på alla nivåer. Han var ledamot av Lunds stadsfullmäktige, ledamot av landstinget och blev 1890 ledamot av riksdagens andra kammare, invald i Lunds valkrets. I Kulturens arkiv finns ett fotoalbum som tillhört familjen Sjögren. Där kan man bland annat se hur några av rummen i Vita huset var möblerade i slutet av 1800-talet. Om du scrollar ner till bildgalleriet längst ned kan du se ett par bilder ur fotoalbumet.
Familjen Bonde flyttar in
Under åren 1881 till 1887 ägdes norra halvan av Vita huset av Carl och Eva Bonde. Gustaf Trolle-Bonde har skrivit om sina släktingars tid i Vita huset i artikeln ”När Vita huset var privatbostad” i Kulturens årsbok 1982.
Carl var son till Gustaf Trolle-Bonde (artikelförfattaren Gustaf Trolle-Bondes farfars farfar) och arrenderade från 1877 huvudgården som hörde till Trolleholms slott av sin far. Slottet som ligger någon mil öster om Svalöv visade sig vara en kall och ohälsosam bostad, och därför letade familjen bostad i Lund, där de äldsta barnen också kunde gå i skola.
50 000 kronor för halva Vita huset
I Carls dagbok finns antecknat: ”14:e jan. Besåg Eva tillsammans med mig Auditör Larssons hus som hon fann rätt trevligt. 29:e jan. Köpte jag Auditör Larssons hus och tomt no. 52 Tegnérsplatsen här i staden för 50.000:- kronor med tillträde den 1:e nästkommande october.”
När paret Bonde flyttade in hade de 9 barn och i hushållet fanns också informator och guvernant till barnen samt tjänare: tre kvinnor i köket, en amma, en barnsköterska, ett par städerskor och en dräng. Slutligen ingick även en hyresgäst i hushållet.
Ledamot i Kulturens styrelse
Carl engagerade sig i kommunpolitiken och blev snart också riksdagsman. Han skötte Trolleholms huvudgård och reste ofta dit, liksom till sin gård i Sörmland. Dessutom deltog både Carl och Eva flitigt i det akademiska lundalivet, och Carl satt som ledamot i diverse styrelser. Bland annat blev han styrelseledamot i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige (Kulturen). Några decennier senare skulle föreningen köpa det hus som Carl och hans familj en gång bott i, och omvandla det till museum.
Eva skriver i brev till sin mor att familjen trivs mycket bra i sitt nya hem redan från start ”ty vi finner alla att det är obeskrivligt beqvämt och vackert på alla sätt.” Den 13 november 1881 skriver hon ett långt brev i folioformat, där hon ritar upp alla tre våningsplanen i huset. Framför allt när det gäller mellanvåningen har hon bemödat sig om att rita ut varje enskild möbel och förse det hela med kommentarer.
Eva Bondes skisser, pdf som öppnas i nytt fönster
Flyttar till slottet
I december samma år skriver Eva till sin mor om att Carl låtit göra en vattenledning, eftersom pumpvattnet var dåligt. Det verkar alltså som om man dittills hade burit vatten från pumpen som stod på Tegnérsplatsen.
När Carl blev ägare till Trolleholm 1886 byggde han om slottet, och familjen hade inte längre behov av ett stort hus i Lund. I mars 1887 lämnade de Vita huset.
