Det gula huset i hörnet av Sankt Annegatan och Tomegapsgatan byggdes omkring 1815. Det köptes 1855 av svarvaren Landgren, vars hustru öppnade hökeri i ett litet rum på bottenvåningen. Den nuvarande utformningen av lokalerna fick Hökeriet när Elisabeth och Jöns Larsson ägde rörelsen (1898–1929) som då kallades E.H. Larsson. Win- & Diverseaffär. Butikskylten sitter fortfarande kvar över ingången.
Dubbelt så stor lokal
Hökerierna var vanligtvis ytterst små, men när Larssons genomförde en ombyggnad 1906 blev lokalen dubbelt så stor och fick en ny disk- och hyllinredning. Ingången byggdes om så att man kom in direkt i affären när man klev in från gatan, och slapp gå genom den trånga farstun.
Hyllinredningen
Några hyllor finns kvar från inredningen som Larssons satte in 1906. Resten av inredningen kommer från Anna Perssons hökeri på Norrtull, även den från samma tid. Larssons och Anna Perssons kvartersbutiker hörde till de mer kända i Lund i början av 1900-talet.
Från nordtyska höker
Det svenska ordet hökare kommer av det nordtyska ”höker” som betyder detaljhandlare, i synnerhet en detaljhandlare i livsmedel. De första svenska beläggen för ordet härrör från tidigt 1600-tal. Under 1600-talet var hökarnas sortiment reglerat till vissa livsmedel och under 1700-talet utökades sortimentet även till t ex tjära, rep, tobak och träskor. Under 1800-talet upphörde reglerna att gälla, och hökerierna började alltmer likna små diverseaffärer.
Typiska hökerivaror
En stor del av sortimentet vid sekelskiftet 1900 var fortfarande matvaror, typiska hökerivaror som fläsk, korv, stekt sill, färskt bröd, smör, grönsaker, potatis och öl. Andra viktiga varor var till exempel snus, fotogen, såpa, skurborstar och sytråd. Många hökerier sålde också varm färdiglagad mat, som köptes av till exempel ogifta män och studenter.
Samlingsplats
Hökerierna var inte bara en kvartersbutik där man handlade, här kunde man också prata bort en stund. Man diskuterade senaste nytt som man läst i tidningen eller hört på jobbet, och kanske drack man en öl under samtalet. Här kunde man också hämta sin dagliga tidning, vilket var billigare än att få den hemskickad.
Kulturen köper huset
Den sista hökaren i huset var O.A. Ohlsson, som ägde huset och rörelsen 1929–1962. Han sålde huset till Kulturen, som genomförde en rekonstruktionen av ett hökeri från sekelskiftet.