Idag firas för första gången Konserveringens dag (OBS! Konserveringens dag ligger numera på hösten), för att uppmärksamma konservatorn och det arbete som denna yrkesgrupp gör för att bevara vårt kulturarv.
Oavsett vad vi gör på Kulturen för att vårda och bevara våra samlingar så pågår en ständig, men långsam nedbrytning av många föremål. Våra konservatorer försöker bromsa tiden så gott det går.
Det handlar i första hand inte om att laga föremålen, utan att bevara dem för framtiden som de är. Helst vill vi inte röra dem alls, eftersom varje rengöring eller annan konserverande insats faktiskt ändrar föremålets karaktär en aning och kan göra att viktiga fakta kan gå förlorade. Till exempel kan smutsränder och spår av slitage och användning ge viktig information om ett föremål.
Ibland måste vi laga
Men ibland måste vi laga ett föremål. Oftast rör det sig om skador som kan göra att det skadas ytterligare, som rost. För det mesta klarar museets konservatorer själva av att laga föremålen, men ibland kontaktar vi experter med specialkompetens för att försäkra oss om att föremålen får rätt vård.
Varje föremål som skrivs in i Kulturens samlingar kontrolleras noga innan det ställs ut eller placeras i vårt magasin. På så sätt kan skador hos föremålen upptäckas och behandlas. Detsamma gäller eventuella skadedjursangrepp som, om de inte upptäcks innan föremålen når magasinet, kan innebära en katastrof.
Besiktning av utställda föremål
Då och då besiktigar konservatorerna även de föremål som står utställda på Kulturen. Där kan det nämligen vara svårare att hålla jämn luftfuktighet och temperatur än i magasinen. Föremålen utsätts även för ljus som kan skada föremålet och påskynda nedbrytningen. Föremål besiktigas också noga både inför och efter utställningar.
Wiwen Nilssons silver
Ett exempel på en genomförd konservator-insats här på Kulturen är rengöringen av Wiwen Nilssons silver. Det testades olika rengöringsmetoder som sedan utvärderades och sedan landade i utförd åtgärd. Silver förväntas ju ha en spegelblank yta som ska locka ögat. Detta får man ofta genom att putsa silvret med diverse putsmedel. Vi testade om vi kunde få ett tillfredställande resultat utan att ta till just putsmedel.
Varför vill vi inte använda putsmedel? Jo, som museum och förvaltare av stora samlingar har vi tagit på oss ansvaret att bevara och vårda våra insamlade föremål. I med detta vill vi förebygga nedbrytning av materialen och samtidigt lämna så lite spår efter oss själva på dem som möjligt. När det gäller silvret kan vi se att ett kontinuerligt putsande sliter på ytan och avlägsnar den skyddande hinnan, patinan som skapas naturligt efter en tid. Detta ställer oss inför ett dilemma eftersom vi vill göra föremålen rättvisa och visa dem så som de är tänkta att se ut.
Rengjort silver åter i Modernismen
Vi beslutade oss för en metod som precis som putsmedel är mekaniskt, det vill säga slipande, men som inte lämnar repor synliga för ögat eller rester av kemiska medel. Tittar man noga kan man fortfarande se rester av sulfider, svärta på ytan, men ett mer intensivt gnuggande kan bidra med mer skada än glädje. Projektet är numera slutfört och skillnaden från nu och då är stor! De finns att beskåda i ”silvermontern” i utställningen Modernismen.
Konserveringens dag firas den 15 mars från och med i år, på initiativ av Nordiska Konservatorsförbundets Svenska sektion.