En vikingatida kamhantverkare i kvarteret Sankt Mikael

En del av oss tycker mest att hår är till besvär, medan andra utnyttjar hårsvallet för att uttrycka sin personlighet och sin identitet. Otvivelaktigt är frisyren något av det första vi lägger märke till när vi möter nya människor, och kanske också något som vi utifrån såväl erfarenheter som fördomar använder för att placera någon i ett fack.

Good hair speaks louder than words.
(samtida frisörcitat)

Nog är vi många som vid en första anblick tänker att en backslick är en aktiehandlande och skumpavaskande lymmel, punkarens tuppkam symboliserar ett finger till etablissemanget, medan en kille med långa dreadlocks nog får leva med misstankar om att vara en rökomgärdad reggaefantast. När vi gräver djupare och lär känna dessa personer, så kan deras karaktär säkert visa sig vara raka motsatsen. Tveklöst sänder håret oss emellertid en tolkningsbar signal om vem vi har framför oss och det är upp till var och en hur kritiskt vi väljer att bemöta detta intuitiva intryck av en person.

Kammens användningsområde

Kammen är jämte saxen det kanske mest användbara vardagsföremålet när det kommer till att tämja ett hårsvall och anlägga en önskad och presentabel look. Under förhistorisk och historisk tid har kammens funktion emellertid varit mångfacetterad – den har inte enbart använts för att snygga till sig.

Att kamma bort löss var naturligtvis betydligt vanligare förr, då de sanitära förhållandena inte var så fördelaktiga som idag. Exempel finns också på rikt ornerade, ”blingade” om man så vill, kammar som fungerat mer som status än bruksföremål. I många fall har sådana nedlagts som gravgåva när personen avlidit.

Under medeltiden förekom därtill ceremoniell kamning inom den katolska och ortodoxa kyrkan, exempelvis i samband med mässor eller inrättandet av en biskop. En och annan gök kan gissningsvis också ha använt kammen som ett musikinstrument, genom att spela på tänderna. Användningsområdena har förmodligen endast begränsats av den enskilde individens uppfinningsrikedom…

Spåren av kamverkstaden

Föga förvånande har även de tidigaste invånarna i Lund haft hår på huvudet och precis som vi idag brottats med dåliga hårdagar, då luggen bara inte vill stanna där den ska. Utöver flera kammar från medeltid, så hittade vi under de sista skälvande veckorna av grävningen i kvarteret Sankt Mikael även spår efter en kammakare som varit verksam på platsen under 1000-talet.

Kammarna hade tillverkats av horn och nästintill uteslutande från kronhjort. Det är det yttre hårda höljet i hornet som har använts i tillverkningen, medan hornets porösa innanmäte avlägsnats genom bearbetning med olika verktyg, exempelvis såg, fil, rasp, mejslar och sticklar. Det är just detta avfall som vi hittat nedslängt i en avfallsgrop men också ihopsopat i en hög på ett lergolv i ett hus. Därmed har vi till och med kunnat identifiera den byggnad som verkstaden varit inhyst i!

Några färdiga kammar knutna till verkstaden kunde vi inte hitta, men det hade vi inte heller förväntat – meningen är väl just att produkterna ska avyttras och därför finns de inte längre kvar på platsen. Det närmaste en färdigställd kam är ett avbrutet fragment av en ändplatta, försedd med punktcirkelornamentik, samt några avbrutna kamskenor. Förmodligen har någonting gått snett i framställningsprocessen, varpå de har kasserats och slängts tillsammans med det övriga avfallet.

Produktionen

Utifrån avfallsmaterialets karaktär har vi kunnat sluta oss till att produktionen varit specialiserad på sammansatta enkelkammar – den vanligaste kamtypen under vikingatid och tidig medeltid. Kammarna består av flera lösa ”tandplattor” som fogas samman med hjälp av två skenor och en lång rad av metallnitar.

Vi har kunnat beräkna produktionens omfattning till någonstans mellan 20 och 80 kammar. Förmodligen har kammakaren tillverkat åtminstone en kam per dag, vilket innebär att verkstaden varit tillfällig och produktionen varit igång under en begränsad tidsperiod om 1–3 månader.

I flera avfallsgropar i verkstadens närhet finns också spår efter metallhantverk, bland annat i form av små förslaggade lerkulor och smältdroppar. Möjligen har även tillverkningen av de nitar som behövts för att sammanfoga kammarna tillverkats på platsen, kanske till och med av samma hantverkare eller i alla fall i samma verkstad.

Högst sannolikt har kammakaren varit ambulerande, det vill säga att denne har rest omkring mellan olika marknadsplatser och städer, för att tillgodose en efterfrågan. Förmodligen har kammakaren kallats till Lund av en intressent som uppmärksammat en efterfrågan och som därmed sett möjligheter att själv profitera på något vis. Exempelvis kan denna intressent ha tillhandahållit en erforderlig lokal, kost och logi och även försett verkstaden med råvaran, det vill säga horn, i utbyte mot en del av produktionen. Hur dylika affärsöverenskommelser gestaltat sig har säkert varierat från fall till fall, men då de sällan lämnar några spår efter sig i vårt arkeologiska material lämnas vi ofta till spekulationer.

Kammar i handeln

Under 1000-talet har Lund inte utgjort en stad i ordets rätta bemärkelse, utan snarare en sammanslutning av gårdar med ena foten kvar i en småskalig jordbruksnäring. Själva omsättningen har således inte skett i en butik med flanerande borgare som fastnat för en välexponerad kam i ett skyltfönster. Inte heller kan vi säkert säga att ersättning för en kam har utgått i form av mynt – vid tiden kan fortfarande ett utbyte av varor och tjänster delvis ha varit gångbart.

Omsättningen kan istället förslagsvis ha skett genom beställningar upptagna i förväg eller på en tillfälligt hållen marknadsdag. Livslängden för en kam kan förmodas ha varit ungefär fem år och om vi då betänker det låga invånarantalet, eller kundunderlaget om man så vill, så har kammakaren troligtvis inte haft anledning att återvända till Lund på några år. Med säkerhet kan vi i alla fall slå fast att kammakaren inte återkommit till det vi nu kallar kvarteret Sankt Mikael för att verka i samma lokal, utan i så fall istället inhysts någon annanstans i den framväxande staden, kanske på uppdrag av en annan intressent.

Allt eftersom befolkningen ökade, bebyggelsen förtätades och platsen antog en mer urban skrud, så växte givetvis också incitamentet för en mer permanent verkstad. Under loppet av 1100-talet ser vi också en utveckling där hantverket får en alltmer framskjuten roll och exponerat läge på tomterna. Hantverksbodar reses utmed gatorna och vi kan föreställa oss att försäljningen av de färdiga produkterna nu tagit plats i desamma.

Emellertid har säkerligen åtskilliga dåliga hårdagar, avbrutna kamtänder och borttappade kammar fyllt det tidsrum som förflutit mellan 1000-talets tillfälliga verkstad i kvarteret Sankt Mikael fram tills hantverksbodarnas etablerande i 1100-talet. Hur många provocerande frisyrer som passerat revy och hur dessa har sett ut under denna tid kan vi emellertid bara spekulera kring.

Text: Adam Bolander, arkeolog från Arkeologerna, Statens historiska museer.

Kulturen är huvudman för den arkelogiska under­sökningen i kvarteret Sankt Mikael och gör den i samarbete med Arkeologerna och Sydsvensk Arkeologi AB.

Läs mer

Kammakeri under två sekler av Otto Ryding. I Kulturens årsbok 1990.

Du kommer också att kunna läsa en fördjupning om kammakaren i den kommande rapporten om undersökningen i kvarteret Sankt Mikael.

Alla blogginlägg om kvarteret Sankt Mikael