Blekingegårdens brunn är komplett igen

Blekingegården stod ursprungligen i Jämshög socken i västra Blekinge. När gården avbildades av Reinhold Mejborg 1883 (se teckningen nedan) hade brunnen en så kallad brunnsvind, en slags hävarm som används för att få upp vattnet ur brunnen. När gården flyttades till Kulturen i Lund 1892 uppfördes ett brunnskar på den kullerstenlagda gårdsplanen, och ett större päronträd fungerade i början som stolpe i en brunnsvindskonstruktion (se det svartvita fotot nedan).

Vid nästan alla gårdar fanns det förr en brunn. Där hämtades hushållets vatten för mat, bryggning och rengöring. Till djuren gick det åt stora mängder vatten så vanligen lät man kor, hästar och får gå till brunnen för att dricka ur ett vattenkar intill brunnen, i stället för att bära vattnet till djuren då de stod på stall. (Vi planerar att komplettera med ett sådant vattenkar vid Blekingegården, förberedelserna pågår.)

För att enkelt få upp vatten från brunnen användes förr ofta just den konstruktion som kallas brunnsvind, brunnsvåg eller stolpvind – en slags hävarm. Den är byggd av en stolpe (kallad Klynnan) som är förankrad i marken och har en klyka i toppändan. I klykan förankras en lång stång (kallad brunnsvåg) som likt en gungbräda kan röra sig upp och ned i båda ändar.

Bilderna nedan: Per Larsson, Fredrik Gustavsson och Kristina Bakran reser brunnsvindens stolpe – Klynnan. 

I ena änden fästs en lång slana, som längst ner har ett fäste för vattenspannen (som har smidits av smeden Robin Hermansson). Den vikt som en full vattenspann, den vertikala slanan och den utskjutande delen av brunnsvågen utgör ska vara i nästan jämnvikt med brunnsvågens bakre del. Ofta hade därför den bakre delen en extra vikt i form av en slipsten, järnskrot, trädrot eller annan tyngd. Vi har använt en trädrot.

 

Utan vatten i spannen var stången baktung och slanan med spannen fick tryckas ned i brunnen. När spannen var full med vatten var brunnsvinden mer i jämnvikt, och det behövdes bara lite lyftkraft för att föra upp den till brunnens kant. Därför gick det snabbt att hämta vatten för de flesta på gården.

Brunnsvindens stolpe är i ek och har hämtats från skogen på Kulturens Östarp, vårt friluftsmuseum i Sjöbo kommun. Materialet till brunnsvåg och slana skänktes till oss, och kommer från skog intill Kulturens Östarp.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det på landsbygden vanligare att en vevanordning monterades på gårdsbrunnen, som samtidigt ofta fick ett litet tak. Att hämta vatten var fortfarande lätt men det tog längre tid att hissa upp vattenspannen. Nästa tekniksteg blev vattenpumpen, först i trä, senare i gjutjärn och sedan flera år tillbaka från pumpar som drivs av elektricitet.

Text: Per Larsson, intendent på Kulturen