Karlin – Kulturen var hans liv

I Sveriges Hembygdsförbunds nya bok "Eldsjälar – 100 år med hembygdsrörelsen" berättar intendent Anders Jansson om Kulturens första chef Georg Karlin. Nu kan du läsa artikeln även här på vår blogg. Det är en fascinerande historia om Lundastudenten från Huaröd som kom att betyda så mycket för tillkomsten av museet i Lund och Kulturens utveckling.

Georg Karlin är friluftsmuseernas grand old man. Han var en av Kulturens stiftare och var verksam på Kulturen under hela sitt vuxna liv. Kulturen var hans liv och han arbetade för museet in i det sista. Denna extremt långa verksamhet, över 50 år, gör att han inte bara hann med otroligt mycket, utan att han också själv kunde skriva historien om museet och om sig själv. Mycket har blivit tillrättalagt och omtolkat när han såg sin verksamhet i backspegeln. Många av de beskrivningar som gjorts om honom och Kulturen har också fått närmast mytisk karaktär och bygger ofta på anekdoter.

Alltid alert, ständigt i rörelse

Karlin var i extremt hög grad en man som alltid arbetade framåt. Alltid alert, nyfiken och med nya idéer. Även om museets uppgift var att beskriva historien blickade han alltid framåt. Han var ständigt i rörelse.

1932 firar Kulturen 50 år med pompa och ståt. Museiområdet upptar nästan två kvarter i centrala Lund med ett fyrtiotal byggnader. Samlingarna är bland de största i Sverige. Kronan på verket är den nya huvudbyggnaden Vita huset och inte minst den efterlängtade skånegården. För det var här, på Skånes landsbygd som prästsonen Georg växte upp och det var här hans intresse för ”det gamla” började.

Från Huaröd till Lund

1879 kommer Georg Karlin till Lund från Huaröd för att börja sina studier vid Lunds universitet. I en av hans almanackor kan man se hur han övar sig på sin namnteckning. Efternamnet är nytt. Nu heter han J:son (förkortning av Johansson)Karlin. Namnet är efter modern Karolina, men säkerligen också efter karolinerna och idolen Karl XII. Han är 20 år gammal. Vilken yrkesbana han skall välja är han inte säker på. I Lund blomstrar föreningslivet. Genom två av sina professorer, Weibull och Ljunggren, får han kontakt med Historiska föreningen och Skånska landsmålsföreningen. Han bildar själv en förening för fritt tankeutbyte i historiska, filosofiska och estetiska frågor.

Kulturen föds

Landsmålsföreningen intresserar sig för fornlämningar och arkivalier, men också för språk och folkliv. Karlin upptecknar visor från sin barndomsbygd i Huaröd och det är där, vid midsommartid 1882, som Kulturen föds. När han och hans studiekamrater får veta att en stor samling allmogeföremål är på väg att säljas till en uppköpare samlar de ihop pengar och köper själva föremålen. Karlin antecknar i sin almanacka: ”besluta bildandet av ett Kulturhistoriskt museum” och lite längre ner:” Hvad månde varda utaf detta barnet”.  Under de följande månaderna samlar man in ett hundratal föremål och  den 21 oktober visades ”De kulturhistoriska samlingarna i Lund” för första gången. Enligt Karlin själv blev det en omedelbar succé. En förening bildades för tillvaratagandet av ekonomi och samlingar. Såväl museet som föreningen fick i sitt namn tillägget ”för södra Sverige” – det område som studenterna i landsmålsföreningen kom från och som under museets första år var det primära insamlingsområdet.

Karlin ser möjligheterna

Karlin blir successivt eldsjälen i arbetet, men det är inte alltid lätt att vara en ung student med nya, moderna idéer. Lokalfrågan är svårlöst. De ständigt växande samlingarna flyttas runt och ibland är man helt husvill och föremålen magasineras. Det finns en ritning från 1884 till huvudbyggnad för samlingarna på Stora Gråbrödersgatan, men som alltid saknas det pengar.  Då startar Karlin ett lotteri. Han arbetar i motvind. När en centralt belägen tomt med ett präktigt stenhus blir till salu ser Karlin bara möjligheter.

Av styrelsens kommentarer till köpet av tomten kan man utläsa att idén med ett friluftsmuseum inte fanns med från början. Eller inte var känd av andra än Karlin. I styrelsen föreslog man att föreningen skulle behålla huset, men avstycka trädgården till byggnadstomter. Då lanserar Karlin sin idé med full kraft: stenhuset blir centralbyggnaden och i trädgården kan man uppföra gamla byggnader efter paviljongsystemet. Ritningarna är klara 1891 och hösten 1892 öppnar museet.

Inspiration från världsutställningarna

Paviljongsystemet – fristående byggnader i en park – kommer från världsutställningarna. Karlin väljer att bygga upp museet kring Sveriges gamla styresskick – ståndsriksdagen. Man kan fundera en del över varför han valt just detta tema. Det kan vara historieromantik, men också ett genialt, pedagogiskt grepp. Den tidens publik förstod direkt vad man såg och museet fick en helhet med kyrka, borgarhus, adelspalats och bondgård. Det mest intressanta är kanske att Karlin valde att beskriva Sverige före industrialismen med utgångspunkt i ett politiskt system.

Under de följande åren scenograferar Karlin ett växande museiområde. Befintliga hus får nya fasader, byggnader som flyttas till museet får helt ny skepnad och om en passande byggnad inte finns – då uppför man en kopia. För Karlin är alltid helhetsintrycket viktigt. Kulturen är en helt egen värld man går in i.

Färgrika folkfester

Husen befolkas av levande värdar, men också dockor, alla i folkdräkt. Han arrangerar färgrika folkfester. Det är höstmarknad, vårmarknad, stjärngossetåg och bondbröllop. Inspirationen till många av dem kommer säkerligen från studentlivets karnevaler och upptåg. På Kulturen blandas därför magnifika dräkter ur museets samlingar med baddräkter.  Män klädda som kvinnor är inte heller ovanligt. Med en för tiden ovanligt stor lekfullhet iscensätter Karlin historien, men aldrig på bekostnad av det kulturhistoriska innehållet.

Det gamla grunden för det nya

Det motto man väljer för Kulturen är Forntid – framtid. Det gamla skall vara grunden för det nya. För att bevara gamla hantverkstekniker för framtiden skapar han en skola, Konstslöjdanstalten, som med ett tillhörande lotteri under hela Karlins tid också är den största inkomstkällan. Skickliga väverskor från Skånes landsbygd anlitas, duktiga lärare och mönstertecknare anställs och snart finns undervisning i många material: trä, textil, smide. Karlin själv, men även museets amanuenser, arbetar med mönster till både möbler och textilier.

Kulturen har ständig växtvärk. Samlingarna växer med hundratals, ibland tusentals föremål om året. Redan tidigt inser Karlin att man för att förstå sin egen historia och bakgrund också behöver jämförelsematerial från andra länder och kulturer. Ett litet inköp av utländskt tillverkad keramik, men använd i ett skånskt bondehem, blir början till en med åren allt större samling. Samma sak gäller många föremålskategorier. Föremålen behöver utställningsyta och därför utökas museiområdet och flera byggnader tas i bruk. Snart lämnar man ståndsindelningen av museiområdet och talar istället om landet och staden.

Arkeologiska samlingen

Den samling som numerärt blir den största är de arkeologiska fynden från Lunds medeltid.  De första fynden kommer från ”den stora kloakgrävningen” 1890. Karlin köper föremålen av grävarbetarna – det är i stort sett bara han och några privatsamlare som är intresserade. Samlandet och samlingarna växer från enstaka inköpta föremål till systematiska utgrävningar. Att fynden stannar på Kulturen är också Karlins förtjänst.

Kulturen är inte ett lokalt, skånskt museum. Redan i museets namn ligger grunden för ett betydligt större projekt för södra Sverige. Han utmanar stockholmsmuseerna. Kulturen skall vara ett lokalt centralmuseum.

Nytt katalogiseringssystem

Samlingarna uppordnas efter ett nytt katalogiseringssystem.  Varje föremål tilldelas en klassifikation, en ämneskod, och får ett katalogkort. Ämnena hämtades från biblioteksvärden. Ett av de mer spektakulära är avdelning G som har rubriken Föda, njutningsmedel. Det skall utläsas som det vi äter och dricker, medan njutningsmedel är tobak och snus. Katalogkorten skrevs för hand och skickliga tecknare anställdes som ritade av föremålen i skala. Idag är dessa dokument ovärderliga.  När Karlin själv skriver texterna är de som små noveller. Han drar sig inte heller för att i texten värdera föremålen med ord som fult, vackert eller varför inte en syrlig kommentar om att just detta föremål är av lite bättre kvalitet än det som ägs av något av stockholmsmuseerna.

Hittar sin skånska gård

Karlins sista decennium som chef blir intensiva och utvecklande. Alltsedan museets start har hans största önskan varit att få en skånsk gård till Kulturen.  I planritning efter planritning finns den önskade, fyrlängade, gården inritad.  I början av 1920-talet intensifieras sökandet. Karlin och hans tjänstemän får flera tips och åker runt på Skånes landsbygd. 1922 kan han så köpa gården Östarp med tillhörande marker. Han beslutar sig då för att inte flytta gården, utan låta den ligga kvar på ursprunglig plats. Än en gång ett nytänkande och en utveckling av hans museiidé. Två år senare är han den förste som flyttar ett stadshem till ett friluftsmuseum när professor Thomanders lundahem införlivas i stadskvarteret. 1929 utvidgas Kulturen med ett helt kvarter och får ny huvudbyggnad. Affischen från detta år är värd att citera. ”Ingen reser till Lund utan att besöka Kulturhistoriska museet som med 300 000 föremål i 30 historiska byggnader belyser lands- och världskulturen i slott och koja från förhistorisk till modern tid”. Invigningsutställningen visar konst- och konstslöjd från södra Sverige. Titeln kan låta bakåtblickande, men inget kan vara mer felaktigt. Det är det unga och levande som är temat. Tidens främsta, moderna, konsthantverkare ställer ut och har levande verkstäder i museet.  Nio rum visar modern konst.

Karlins sista stora fest

Utställningen är en succé, men ekonomin är körd i botten. 50-årsjubileet blir Karlins sista stora fest.  Karlins gamla vänner i styrelsen finns inte kvar och det är Karlin som är problemet för Kulturen. Ett tillfälligt bidrag kan rädda museet, men kravet är att Karlin avgår. Han vägrar in i det längsta, men övertalas inse att det är dags för honom att låta andra ta över om Kulturen skall finnas kvar.

Under de följande åren arbetar Karlin oförtrutet vidare med museets samlingar. Katalogkort efter katalogkort gås igenom. Texterna är förbluffande vitala. Han dör några veckor efter sin 80-årsdag 1939.

Eftermälet

Karlins eftermäle har i hög grad präglats av anekdoter och fokus har ofta lagts på hans besvärlighet.  Han var känd för sitt temperament. Man utmanade inte Karlin frivilligt och det är inte förvånande att han kallades ”elake herrn”. Han var fruktad av kollegor och anställda. Men man måste beundra hans kraftfullhet, engagemang och förmågan att hela tiden söka ny kunskap och tänka nytt. Vid Karlins avgång som chef hade ”barnet” blivit medelålders. Idag efter mer än 130 år borde man väl närmast kalla det för överårigt, men är i högsta grad aktuellt och levande. Karlin byggde en stabil grund på forntiden, men för framtiden.

Text: Anders Jansson, intendent på Kulturen

Läs mer:
Karlin och Kulturen: Kulturens årsbok 1992 (pdf)