Idag är det tjugondag knut vilket enligt traditionen innebär att julen ska ta slut. Julgran och julprydnad har gjort sitt och det är dags att gå vidare in i det nya året. I Kulturens samling av föremål finns fem stycken så kallade ”julaknutor”, som hör samman med en tjugondag knut-tradition som funnits i mellersta och östra Skåne.
Julen var under äldre tid en period med flertalet olika upptåg. Vanligt var att kasta in eller lämna någonting i ett hus och snabbt fly från platsen eller vara utklädd så att husfolket inte kan se vem som utfört dådet.
Många julaknutor visade uppskattning
Ett exempel på sådan tradition var att kasta ”julaknutor” som kunde vara en träklump, träpinne eller kort trästycke. Julaknutan kastades in i gårdens bostadshus genom ytterdörren. Den som kastade skulle springa från platsen utan att bli fasttagen. Om husfolket på gården inte fick fast på den som kom med knutan var det deras uppgift att föra knutan vidare. Om kastaren blev fasttagen finns traditionen att då bjudas på mat och brännvin och sedan snällt ta med sig julaknutan till en annan gård. Det var visserligen en ära att få många julaknutor inkastade i sitt hem då det sågs som att man var uppskattad av folket på orten.
Mellersta och östra Skåne tjugondag knut
I norra Skåne och andra delar av Sverige kastades Julaknutor på julafton och andra tillfällen under julen, men i mellersta och östra Skåne var traditionen att kasta in knutorna just på tjugondag knut.
Rim eller ramsa
Julaknutorna hade ofta en påskrift eller en fastsatt lapp på sig med ett rim eller en ramsa. De fem julaknutorna vår museisamling (se bilden) är från Gärds härad och insamlade 1888. På två av knutorna är ramsorna bevarade och lyder:
Här kommer Knut som bärer julen ut. Rara Knut
Här kommer lille Knut som sitt namn Knut hafer…
Andra bevarade ramsor finns i Lunds folkminnesarkiv och ett exempel på en sådan från S:t Olof är:
Här kommer Knut och kör julen ut
Och skam den som låter honom stanna över natten
Och så skall han vandra till sin rätte ägare finner
Roligt upptåg i vintermörkret
Hur gammal traditionen med julaknutor är vet vi inte men ramsorna anses inte vara äldre än införandet av folkskolan och ökningen av läs och skrivkunnigheten kring 1800-talets mitt. Oavsett är traditionen ett roligt upptåg som manade till lättsam stämning och munterhet, något som behövs under några av årets mörkaste dagar.
Fortfarande på 1960-talet skall traditionen funnits på håll i Albo och Gärds härader men utfördes då av skolbarn som roades sig med att kasta in knutor till personer som de visste skulle komma ut och springa efter dem. Idag har nog traditionen nästan helt försvunnit. Låsta ytterdörrar hindrar säkert många julaknutor idag och för de som inte känner till denna nästan helt bortglömda tradition kan en inkastad träknuta säkert ses som både underlig och lite skrämmande.
Text: Per Larsson, intendent på Kulturen
Läs mer:
Bringéus, Nils-Arvid. 1973. Låt oss lustiga vara! I Skånska årsfester, Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1973, sid 140–178.