Kvarteret Sankt Mikael – nu pratar vi om dominikanerna

Tiggare och predikare i svarta kåpor

Grundaren Domingo har gett namn åt orden: dominikanerna. De har också kallats tiggarmunkar, predikoorden och svartbröder. Tillnamnen har olika bakgrund. Tidigare kloster hade i grund och botten varit självförsörjande. De låg på ofta på landsbygden och fungerade delvis som storjordbruk. Dominikanerna skulle däremot vara verksamma i städer och inte baseras på självförsörjning. De skulle i stället ta emot donationer och gåvor. Dessutom skulle de inte vara kopplade till en enda plats, utan fick vara beredda att flytta runt. Epitetet tiggare är kopplat till denna försörjningsstrategi.

Predikoorden hör ihop med den uttalade ordensregeln att predika. Att predika och höra bikt var annars prästernas syssla, men dominikanerna fick denna tillåtelse direkt från påven. Faktum var, att det uppstod viss irritation bland prästerna, när dominikanbröderna inkräktade på deras uppgift. Men biskoparna tog påvens direktiv på allvar och stöttade dominikanerna. De kallades svartbröder med tanke på deras klädedräkt. Deras dräkt var egentligen vit, men utomhus bar de en svart mantel.

Det fanns konvent för män respektive kvinnor. De gick inte i kloster utan togs upp i en orden med konvent. Konvent betyder församling eller sammankomst. Följaktligen kallade de sig inte för munkar och nunnor, utan för bröder och systrar. Konventen hade inte en ledare, som satt på livstid, utan priorn valdes på årlig basis bland bröderna.

Dominikanerna i Lund

Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Sankt Mikael intresserar sig särskilt för dominikanerna, eftersom deras konvent låg direkt söder om platsen där vi gräver. Redan i planeringen av undersökningen beslutades att två av fyra vetenskapliga fokusområden skulle handla om dominikanerna: konventets etablering och utveckling respektive konsekvenserna av reformationen.

Reformationen – i Danmark beslutades den år 1537 – innebar att så gott som samtliga av stadens 26 kyrkor revs ner. Samma öde drabbade stadens kloster. Det finns skriftliga källor som nämner att så kort tid som 50 år efter reformationen fanns bara ruiner kvar av de kyrkliga institutionerna och inte långt senare verkar kunskapen om var de låg ha suddats ut. Läget för flera kyrkor och kloster har blivit känt i modern tid, tack vare arkeologin.

Kvarteret Svartbröderna ligger söder om kvarteret Sankt Mikael. Länge och väl utgick man ifrån att det var här som konventet legat. Men i början av 1900-talet skulle hörnet av Kiliansgatan och Krafts torg bebyggas. När man grävde för grunder till de nya husen stötte man på murverk som man förstod hade hög ålder. I takt med att området bebyggdes lokaliserade man flera murar och stenläggningar. Det dröjde dock några decennier innan stadsantikvarien Ragnar Blomqvist lade ihop alla observationer och konstaterade att det måste röra sig om dominikankonventet.

Det är fragmentariska data som kunskapen om konventet vilar på, men det är klarlagt att dess kyrka låg längs Kiliansgatan. Öster om kyrkan har man hittat gravar. Den vanliga bilden av ett konvent är att det har varit fyra sammanbyggda huskroppar kring en innergård. Man har emellertid inte ännu gjort några observationer av den norra längan, att lägga till schablonbilden.

Dominikankonventet har alltså legat i kvarteret Sankt Mikaels sydvästra hörn. När dominikanerna bad om lov att etablera sin orden i Lund, tilldelade ärkebiskopen dem inte bara ett hörn med lite ledig mark. Det stod antagligen redan ett fint residens på platsen, som de tog över och integrerade i konventet. Dessutom fick de mark i stora delar av kvarteret. De fick alltså även den mark i norra delen av kvarteret, som vi nu undersöker arkeologiskt.

Spår av dominikanerna inom undersökningsområdet

Vad har vi då hittat, som vi kopplar till konventet? Genom undersökningsområdet, från norr till söder, löper en bred grundmur, byggd i stora stenar. Muren har säkert varit högre, men det som var bevarat under mark var tre-fyra skift. Vi har inte undersökt den färdigt, men det verkar som om den är konstruerad på 1200-talet, det vill säga på konventets tid. Närmast Algatan i norr har det dessutom funnits ett hus, som byggts ihop med muren. I huset har det funnits en stor ugn, så kanske har det rört sig om ett kök eller brygghus. Huset har omtalats i tidigare blogginlägg, då som biskopens brygghus. Det beror på att huset har haft lång varaktighet, om än det har byggts om i omgångar.

När vi tittar på den gamla, arkeologiska dokumentationen från dominikankonventet ser vi att det skulle vara en god idé att titta över gamla ritningar och beskrivningar. Med dagens digitala hjälpmedel och 100 års arkeologiska insikter i ryggen misstänker vi att det kan ge upphov till en del nya tolkningsförslag.

Veta mer om dominikankonvent under medeltiden?

Förra året kom en avhandling, som utgår från de arkeologiska undersökningarna i Skänninge, som pågick mellan 2002 och 2011. Bland annat undersökte man delar av dominikankonventet S:t Olof och stötte då på även gravar. Läs Hanna Menanders avhandling ”Den goda döden – arkeologiska studier av gravar och begravningspraxis i S:t Olofkonventet i Skänninge” (2018).

Text: Annika Knarrström, arkeolog från Arkeologerna (Undersökningen görs av Kulturen i samarbete med Arkeologerna och Sydsvensk Arkeologi).