Övergång från fältarbete till bearbetning och analyser

Mer än 1 200 stratigrafiska enheter (till exempel golv av tegel eller lera, stenmurar, hål som grävts för stolpar, brunnar) 10 700 fynd av allehanda slag, 400 kg djurben och en stor mängd jordprover för paleoekologisk analys ska vävas samman. (Paleoekologi är vetenskapen om ekologiska förhållanden under historisk och förhistorisk tid. Forskarna analyserar bland annat fossila fröer, pollen, snäckskal och växtdelar.) Urval av prover för olika former av naturvetenskapligt baserade analyser ska också väljas ut och göras.

Det tidiga Lund

Undersökningen har påvisat lämningar av varierande slag från Lunds historia under tusen år. Spridda fynd från det som brukar kallas vikingatiden tyder på att man vistats i området från åtminstone 900-talets slut. Än så länge är det inte helt klarlagt vad man gjort på platsen. Bearbetning och analys av såväl fynd som stratigrafi kommer att ge oss en något tydligare bild.

Spridningen av vissa distinkta fynd tyder preliminärt på att den undersökta ytan och fastigheten omedelbart väster om denna – där det gjordes en undersökning 1998 – hört samman ännu under 1000-talets inledande årtionden. Kanske har detta varit en av de ursprungliga ”stortomterna”? Vi får se.

Lämningarna från 1000- och 1100-talet har utgjorts av fragmentariska och bortröjda byggnadsrester ut mot Stora Algatan. Till exempel hittades en ekplanka som återanvänts i en avfallsgrop eller latrin som ingått i en byggnad helt eller delvis uppförd i stavverksteknik.

Avfallsgropar

Bakom bebyggelsen har funnits en gårdsplan. Här fanns en brunn och ett stort antal avfallsgropar. Att invånarna hanterat avfall genom att gräva ner det har, i Lund, uppenbarligen varit vanligt under tidig medeltid. Att man fått börja med en sådan avfallshantering kan antagligen tas som intäkt för att bebyggelsen förtätats och invånarantalet ökat samt att tomterna (och vad man haft lov att göra på dem) reglerats.

I groparna har det bland annat slängts avfall och spill från hornhantverk och en raserad ugn. Kommande analyser får ge svar på vad ugnen använts till. Även vardagliga föremål som kasserats – som bennålar, brynen och kammar – har hamnat i soporna. I botten på den brunn som grävdes ut fanns en välbevarad, svarvad träskål. Den var sprucken, så sannolikt har man helt sonika dumpat den i brunnen när den inte gått att använda något mer.

Dominikanerna kommer

I början av 1200-talet donerade ärkebiskopen Andreas Sunesen en plats åt Dominikanorden så att de kunde grunda ett konvent i Lund. Konventet låg i kvarteret Sankt Mikael med kyrkan i söder. Den låg längs med nuvarande Kiliansgatan. 300 år senare, vid reformationen i början av 1500-talet, ägde konventet en stor del av kvarteret. Det har dock inte varit helt klart när och i vilken ordning de olika delarna tillfallit konventet.

Den arkeologiska undersökningen tyder på att den norra delen av kvarteret övergått till Dominikanerna redan under 1200-talet. Vid denna tid röjs nämligen den äldre bebyggelsen bort och ytan tycks ha jämnats av. Någon gång därefter uppförs ett präktigt hus i tegel ut mot och längs med Stora Algatan. Det byggs också en kraftig mur som delat det undersökta området i två zoner. Tidigare undersökningar har visat att det fanns ytterligare en, parallell, mur 25 meter väster om den som nu hittats. De båda murarna har varit sammanbundna med ytterligare en tvärsgående mur.

Mellan murarna har det under senmedeltiden funnits byggnader, en stenlagd gårdsplan och vällagda ränndalar som lett vatten. Det förefaller som om detta har varit konventets ekonomidel, där man kan ha ägnat sig åt sådant som matberedning, tvätt, stallning av djur och liknande. Ränndalarna har mynnat i en öppning i muren. Överskottsvattnet har sedan letts vidare i öppna diken, över ytan öster om muren. Den här delen tycks inte ha bebyggts.

Reformationen

Vid reformationen drogs Dominikanernas ägor in till kronan. Uppenbarligen revs konventets kyrka och en del av de mer eller mindre finhuggna kvadrar av svart kalksten som ingått i kyrkans mur, har återanvänts som bottenskoning i en av de rännor som lett bort överskottsvatten. I övrigt fanns det inom undersökningsytan inga påtagliga spår eller lämningar som direkt kan kopplas till denna samhällsomvälvning. Bebyggelsen i öster, den stenlagda gårdsplanen och den kraftiga muren har fått stå kvar. Byggnaden ut mot Stora Algatan har underhållits och i huset har funnits en stor spis som vi tolkat som en bakugn. Det verkar som om den här spisen använts och underhållits under lång tid.

I övrigt tycks inte så mycket hända med tomten under 1500- och 1600-talet. Det finns omnämnanden att delar av kvarteret använts som hage, men det kan ha gällt ytor mellan de byggnader som tydligen stått kvar. Det tycks som om Olof Bagger (Oluf Bager) samlar ägandet en bit in på 1600-talet. Gunnar Carlquist, som på 1920-talet gick igenom skattelängderna, sjättepenninglängden för 1691, menade att ”Mäster Olofs gård” omfattade hela nuvarande kvarteret Sankt Mikael. Vid Baggers död 1677 övergick tomterna till domkyrkan. Det framgår också av Gunnar Carlquists sammanställning att bebyggelsen förfallit men började iståndsättas igen under 1680-talet. Åtminstone delvis.

Akademin och upplysningstiden

Tomterna i kvarteret Sankt Mikael såldes 1693 av domkyrkan till professor Poppelman, tillika rektor för det då ganska nygrundade universitetet. Området var därefter i ”akademisk ägo” fram till 1830-talet. På Caspar Magnus Espmans karta från 1784 ägs marken av en annan professor, nämligen Andreas Stobæus, även han rektor.

Det är under dessa professorers förvaltning som det gjordes omfattande förändringar inom den undersökta ytan. Den gamla muren rivs nu slutgiltigt, en del av stenläggningen plockas upp för att ge plats åt en kalkblandningsgrop. Kalken var till för en tillbyggnad som gjordes ut mot och längs med Stora Algatan där den äldre, medeltida, byggnaden förlängdes i östlig riktning.

Upplysningstidens ideal som slog igenom under 1700-talet gjorde processen kort med mycket av den kvarstående bebyggelsen. Ljus, luftighet och nytta var det nya, och den medeltida bebyggelsen sågs som dystra påminnelser av vad som uppfattades som en mörk och vidskeplig tid. Det var också vid denna tid som de sista resterna av ärkebiskoparnas residens i Lundagård bokstavligen utplånades, till förmån för en liten park med samma namn. Inom undersökningsytan har man, utöver att bygga till, kört in och fyllt på med mycket stora mängder jord, eller snarare kulturlager. Syftet har varit att jämna ut den nivåskillnad som präglat området och att anlägga någon form av trädgårdsodling.

1800- och 1900-talet

I början av 1800-talet gjordes tomtindelningen om och den västra delen av kvarteret styckades upp i, inledningsvis, fyra nya tomter. Den yta som undersökts bebyggdes 1835 och 1836, med vad som senare kom att kallas studentkasernen Petersborg. Fastigheten revs 1959 för att ge utrymme åt en parkeringsplats och detta har också varit ytans huvudsakliga användningsområde från 1960-talet fram till det att den arkeologiska undersökningen började i april 2019.

Tomten kommer nu att bebyggas igen och arbetena med detta har redan påbörjats.

Fortsatta blogginlägg

Vi kommer att fortsätta att lägga upp bloggar under rapportarbetet efterhand som bearbetningen fortskrider, så fortsätt följa oss! Det finns också planer för en populärvetenskaplig publikation.