Små plågoandar, dödliga gissel i 1000-talets Lund

Både externa parasiter som loppor och löss och inälvsparasiter var vanliga, både hos människor och djur. Tyvärr bevaras till exempel loppor sällan i jordlagren, men ägg från inälvsmaskar gör det. Problemet är att de är mikroskopiskt små. För att hitta dem måste man samla in jordprov och göra en parasitanalys, något vi gjorde vid den arkeologiska undersökningen i kvarteret Sankt Mikael.

Dynga och latrin under mikroskopet

För parasitanalys tas en liten mängd jord tas från exempelvis latriner, avfallsgropar eller fähusgolv, och prepareras med olika kemikalier i ett laboratorium. Man siktar och floterar provet, det vill säga häller en tung vätska i provröret så parasitäggen flyter till ytan, och efter några timmar har två matskedar jord reducerats till ungefär två droppar prov, redo för mikroskopet. Man måste koncentrera provet på detta sätt, annars skulle det ta för lång tid att söka igenom under mikroskopet.

De droppar man analyserar under mikroskopet kan innehålla tusentals små så kallade mikrofossil som pollen och parasitägg. Analysen visar om det fanns olika typer av parasiter på platsen och hur vanliga de var bland människor och djur. Det kan förstås vara svårt att veta hur många människor som var sjuka, bara genom att analysera en latrin som säkert många använde. Liknande problem finns när man analyserar ett prov med djurdynga: kom den till exempel från flera individer eller bara en? Flera av proven från kvarteret Sankt Mikael visar också att dynga från gris, får och nötdjur blandats med mänsklig latrin i avfallsgropar.

Tusentals parasiter i en latrin

I en brunn eller vattenhål från början av 1000-talet som fyllts igen med latrin fanns tusentals ägg från människans piskmask (Trichuris trichiura), och hundratals från spolmask (Ascaris lumbricoides). Även några få ägg av fiskbinnikemask (Diphyllobothrium latum) fanns i träcket. Människorna som använde latrinen led alltså av sjukdomarna Trichuriasis, Ascariasis och Diphyllobothriasis.

Piskmask – en riktig blodsugare

Piskmask förknippas främst med tätbefolkade agrara kulturer och har funnits i Nordeuropa åtminstone sedan stenåldern. I svenska arkeoparasitologiska studier av innehåll från såväl avfallslager och latriner som jord insamlad runt mag-/tarmkanalen hos gravlagda människor har man funnit ägg från piskmask. Spridningen går till så att parasitäggen hamnar med latrinmaterial i jorden eller på marken, mognar efter några veckor och kan sedan smitta nya värdar. Man kan alltså se det som att marken varit infekterad, och alla som rör jorden eller äter grödor odlade på platsen kan smittats. Äggen kan leva i jorden och infektera i upp till ett decennium.

Människor får huvudsakligen i sig piskmaskägg genom att äta mat som förorenats av jord gödslad med latrin. När äggen sväljs och kommer ner i tarmen utvecklas de till 3–4 cm långa maskar som sätter sig fast i tjocktarmen där de livnär sig genom att suga blod. Ett fåtal maskar orsakar sällan allvarliga besvär för friska vuxna, men barn och försvagade vuxna är särskilt utsatta. Allvarliga piskmaskinfektioner (tiotals till hundratals maskar) kan resultera i diarréer och blodbrist och hos barn en kraftigt försämrad tillväxt och inlärningssvårigheter.

Piskmask tillhör dock inte de allra farligaste parasiterna, åtminstone inte så länge man bara har några få maskar, men den drabbar i princip alltid en stor del av en befolkning och dränerar på så sätt hela samhället på energi och näring. Fynden indikerar tydligt att de hygieniska förhållandena i den del av det tidiga Lund som undersökts var bristfälliga. Bruket att gödsla odlingarna med latrin, vilket verkar ha varit vanligt i hela Europa under medeltid, ledde till att piskmaskinfektion var utbredd. Det är nämligen mycket svårt att skydda sig mot smittan utan handhygien och moderna sanitära kloaksystem.

Spolmask – livscykeln påverkar olika delar av kroppen

Spolmask sprids på liknande sätt som piskmask, det vill säga huvudsakligen via jord gödslad med latrin som innehåller parasitens ägg. Spolmaskinfektion var också mycket vanlig i många europeiska städer under medeltid, och förekom ofta tillsammans med piskmask.

Då spolmasklarverna kläcks i magsäcken på dem som fått i sig äggen rör sig de mikroskopiska larverna i kroppen och lämnar ärrbildning i bland annat lever och lungor. Detta kan leda till blodbrist och infektioner. Stadiet där spolmaskarna migrerar via lungorna ger vanligen andningssvårigheter och astmaliknande besvär och en typisk blodig slemhosta. Larverna utvecklas till vuxna maskar i tunntarmen där de tar näring från matsmältningen.

Spolmaskarna blir ofta några decimeter långa och honorna producerar tusentals ägg varje dag (!!). Spolmaskinfektion ger symptom som hosta, feber, andfåddhet, magsmärtor, och hos barn ger det allmän undernäring. Små barn, som ofta stoppar jord i munnen, kan drabbas av omfattande infektioner som kan leda till döden.

Fiskbinnikemask – vådan av att inte tillaga fisk

Fiskbinnikemask är något man kan få om man äter otillräckligt upphettad insjöfisk. Bara fisksorter som lever åtminstone en del av sina liv i sötvatten kan sprida den här parasiten, som exempelvis karpfiskar och abborre. Arkeoparasitologiska studier har visat att parasiten var vanlig i norra Europa under medeltid och blev allt vanligare med tiden.

Man tror att detta hänger samman med kristendomens regler att man inte fick äta kött under fastan. Däremot gick fisk bra att äta. Tillagas fisken så dör parasitlarverna. Man kan alltså bara infekteras om man äter fisk som är rå, torkad, rökt, saltad eller inlagd. Störst risk är det kanske att äta torkad fisk, där parasiten säkert överlever.

I benmaterialet från den tidigaste fasen i kvarteret Sankt Mikael ser vi också att den vanligaste sötvattensfisken som åts var karpfisk, dock oklart i vilken form.

Text: Jonas Bergman, paleoekolog, Arkeologerna Stockholm/Uppsala

Läs mer: 
Alla blogginlägg om undersökningen i kvarteret Sankt Mikael i Lund