Tuppar, påfåglar och fasaner – djurliv i kvarteret Sankt Mikael

De vanligaste arterna i fyndmaterialet är boskapsdjur, det vill säga nötkreatur, svin, får och getter. I kvarteret Sankt Mikael är dessa relativt jämnt fördelade och förekommer i ungefär samma mängd sinsemellan. Sammantaget är dock de mindre boskapsdjuren, svin, får och getter, något vanligare eftersom dessa är lättare att hålla på mindre ytor.

Utöver tamboskap har kosten kompletterats med stora mängder fisk. Nästan hälften av benmaterialet från Sankt Mikael består av fiskben. De vanligaste arterna är sill och torskfisk. Även en mindre mängd ben från fågel har identifierats. Av dessa kommer de flesta från gäss och höns.

Päls – handel, import och jakt

Vi har också hittat hela tre stycken björnklor i kvarteret Sankt Mikael. Det kanske inte verkar vara så mycket, men björn är överlag ovanligt att hitta rester från i arkeologiska material från städer. Utöver björn identifierades en stor variation av klor och handben från pälsdjur i olika storlek, som varg, mård, vessla och bäver.

Att det bara är klor och handben som hittats, och inte andra ben från dessa djur, tyder på att de kommer från pälsar som importerats till staden. Ben från tassar eller klövar lämnades ofta kvar i pälsen. De kan ha varit små och svåra att få bort, och man ville göra så lite skada på pälsen som möjligt. Vi kan med stor sannolikhet säga att många av benen från pälsdjur, förutom från katt och hund, kommer från päls som importerats till staden.

Det finns också tecken på att man bedrivit jakt och hanterat päls och skinn från den lokala faunan, till exempel rådjur, hare och ekorre, som kompletterats med pälsar från hund och katt.

Stora tuppar – sport och underhållning

Att det har köpts in skinn och päls till staden är inget ovanligt, men något som däremot är sällsynt, i alla fall när det gäller spår i benmaterial, är de ben från tuppar som tyder på att man sysslat med tuppfäktning i kvarteret.

Det tydligaste spåret vi ser efter denna aktivitet är ett ben från en tupp med avsågad sporre. Sporren sågades av för att kunna ersättas med en sporre i metall för att åsamka mer skada på motståndaren. Tuppfäktning var länge en populär ”sport” och går långt tillbaka i tiden. Man vet att det förekom i antikens Grekland, men att den är mycket äldre än så och tros härstamma från Indien eller Kina.

Tuppfäktning var mycket populär i England och hade sin storhetstid under 1600-talet. Många länder klassar idag tuppfäktning som djurplågeri på grund av dess råhet. Trots det är det inte förbjudet i alla länder och förekommer fortfarande på vissa kontinenter.

Påfågel – vackra att titta på, goda att äta

Ett mycket intressant och specifikt fynd är vingbenet från en påfågel. Trots vetskapen att påfåglar förekom i Sverige under medeltiden har det hittats ytterst få ben från arten i Norden. Påfågeln introducerades till norra Europa av romarna. Man vet att arten var känd i Skandinavien så tidigt som under 800-talet, eftersom fynd av påfågel gjorts i en känd båtgrav i Norge, det så kallade Gokstadskeppet.

Efter det finns det ytterst få fynd. Två av dessa har gjorts i Göteborg, varav ett daterats till 1600-1800-talet, medan det andra fyndet är odaterat. Dessa fynd kopplar man främst till det svenska ostindiska kompaniet som importerade stora kvantiteter påfågel under 1700- och 1800-talet.

Det som skiljer dessa fynd från det som gjorts i kvarteret Sankt Mikael är att det ben vi har hittat daterats med kol-14 metod till så tidigt som 1400-talet. Nu vet vi alltså att det funnits påfågel i Lund under denna tid.

Men vad hade man då påfåglarna till? Oftast såg man dem strosa runt i parker och trädgårdar kring stora gods och kloster, de hölls helt enkelt för att de var vackra att titta på. Det finns dock källor från 1600-talet som talar för att man även åt påfågel. På en av Biskop Brasks matsedlar kan det läsas om hur han lät servera påfågel med utslagen stjärt tillsammans med bakverk och pastejer.

Fasan – tam till förvildad

Fasan, precis som påfågel, är en typ av hönsfågel. Fasanen kom inte till Sverige förrän under 1500-talet och hölls då i fånget tillstånd. Inte förrän kring 1860 förvildades de, och etablerades i vilt tillstånd. Därför är det mycket intressant att två ben från fasan har påträffats i benmaterialet från Sankt Mikael. Det tyder på att man under vissa perioder har hållit fasaner i fångenskap i området. Det är mycket möjligt att fasaner och påfåglar gick runt tillsammans i parkmiljöerna kring ärkebiskoparnas residens i Lundagård. Dessa fåglar sågs nämligen ofta kring stora gods och i slottsmiljöer. Eller var det kanske en rik adelsfamilj i kvarteret som hade dessa fåglar i sin egen trädgård?

Fåglar – en blandad kompott

Utöver de ovan nämnda arterna har en blandad kompott av fågelarter hittats vid undersökningen. Allt ifrån kråkfåglar som kaja, skata, korp, kråka och råka, till rovfåglar som uggla, örn och falk, även havsfåglar som mås, havssula och silvertärna. Att merparten av benen kommer från vingar är något som skulle kunna tyda på att fåglarna använts till något annat än som mat. De yttersta fjädrarna som sitter på vingen är just de fjädrar som används vid tillverkning av fjäderpennor. Gås är den art som oftast används till detta ändamål, men det är även känt att till exempel örnar användes på grund av deras vackra fjädrar. Det är därför inte helt osannolikt att den breda artvariationen visar att man varit intresserad av fina fjädrar i olika storlek för att använda som fjäderpennor.

Text: Felicia Hellgren, Arkeologerna

Läs mer: 
Läs gärna våra andra blogginlägg om undersökningen i kvarteret Sankt Mikael.

Kvarteret Sankt Mikael ligger nära domkyrkan i Lund, i ett område där det var tätt med kyrkliga institutioner under medeltiden. Den del av kvarteret som undersöktes 2019 ägdes vid reformationen av Dominikankonventet, allmänt kallat Svartbrödraklostret. Det etablerades i Lund redan 1222 och var det första Dominikankonventet i Norden. Det är delar av konventets ekonomibyggnader som framkommit vid undersökningen. De har varit gediget byggda i tegel, haft flera ugnar och spisar och legat runt en kullerstenslagd innergård.

Dessutom är undersökningsplatsen en del av det område där Lund började växa fram i slutet av 900-talet. Fynd och fragmentariskt bevarade byggnadslämningar samt en stor mängd avfallsgropar, som använts under lång tid, tyder på att den undersökta platsen var bebyggd redan runt år 1000.