Vi har blivit tvungna att stänga av bottenvåningen av Thomanderska huset i vårt friluftsmuseum på Kulturen i Lund, eftersom vi hittat spår av den fruktade hussvampen Serpula Lacrumans. I några dagar fick vi stänga huset helt, men nu ser det lite ljusare ut... Här berättar byggnadssamordnare Linnéa Stolle om det pågående arbetet med Thomanderska huset, och om lärdomar om huset som vi fått under resans gång.
Det som började med en dörr som inte riktigt gick att stänga slutade med ett nytt bjälklag…
Dramat utspelar sig i Thomanderska huset och vi är mitt uppe i andra akten. Det började i höstas med ett gångjärn som hade knäckts av dörrkarmen och dörren gick inte att stänga. När vi började undersöka skadan lite närmare visade det sig att problemen med att stänga dörren på bottenvåningen orsakades av att hela dörrkarmen satt sig så att gångjärnet knäckts av. Rörelsen i karmen berodde i sin tur på att stolpen som karmen är fäst i hade omfattande rötskador. För att kunna avgöra skadans omfattning var vi tvungna att ta upp en del av golvet i anslutning till dörröppningen och så var vi igång…
Byggt 1814
Låt oss backa bandet lite innan vi fortsätter. Thomanderska huset byggdes ursprungligen 1814 på Paradisgatan några kvarter längre norrut. Stommen var korsvirke med lersten i facken och i innerväggar. Fasaden var putsad. Professor Thomander bodde i huset med sin familj en period mellan 1833 och 1850 och huset donerades till Kulturen av biskopens dotter Ida Thomander Warholm.
1925 flyttades huset till Kulturen. Flytten innebar att man monterade ner byggnaden, fraktade byggnadsmaterialet till museiområdet och byggde upp huset på nytt. Även om merparten av materialet är det ursprungliga är det en del som tillkommit i senare tid. En hel del tillkom när man återuppförde huset på Kulturens område, som till exempel golven på bottenvåningen. Även vad gäller husets konstruktion har det hänt saker. Byggnaden står idag på en grund av gjuten betong som inte är ursprunglig och en del av lerstenen i ytterväggarna har bytts ut mot tegel. En del rum har fått en gjuten platta av kalkbruk mellan två lager asfalt istället för den luftade konstruktion de hade ursprungligen.
Detektivarbete
Det är svårt att veta exakt när vilka skikt eller byggnadsdetaljer tillkommit eftersom det saknas dokumentation längre tillbaka i tiden. När vi tittade ner i hålet vi gjort i golvbrädorna runt dörröppningen började ett detektivarbete för att få en bild av byggnadens historia. Det vi såg var en hel del rötskadat trä och så något vitt ludd som såg mycket misstänkt ut. När vi fick tillbaka provsvaren från laboratoriet visade sig att våra farhågor besannats och vi stod öga mot öga med den fruktade Serpula Lacrumans, känd i folkmun som äkta hussvamp.
Många får ont i magen och förhöjd puls när de hör det namnet, undertecknad inräknad. Det är som att höra en läkare prata om tumörer. Men precis som med tumörer så behöver det inte vara lika med en dödsdom utan kan röra sig om något som kan avlägsnas genom operation och hållas under kontroll med rätt medicinering och omvårdnad.
Svampen inte aktiv längre
Dessutom är hussvampen vi här har att göra med en gammal svamp, som enligt analyssvaret började växa för (minst) 15-20 år sedan och inte är aktiv längre. Detta något lugnande faktum till trots måste svampangripet trä i byggnaden avlägsnas och omgivande delar saneras. Vad man bör känna till om hussvamp är att den behöver vissa förutsättningar för att leva och trivas, nämligen värme, trä (cellulosa), vatten och kalk. En av anledningarna till att denna brunrötesvamp är så fruktad är, förutom sina kraftigt träförstörande egenskaper, sin förmåga att själv transportera näring som inte finns där den växer. Om den växer på en plats när det finns både trä och vatten (till exempel i en rötskadad bjälke i en vägg) kan den transportera kalk från en putsad vägg på andra sidan rummet genom trådar av mycel.
Eftersom det i detta fall rör sig om en icke aktiv svamp kan man åtgärda problemet genom att sanera svampangripet material, och framförallt se till att ändra förutsättningarna i byggnaden så att de blir ogynnsamma för hussvampen.
Ändringar av golvkonstruktionen orsakade rötskador
Det vi upptäckte när vi började undersöka golvkonstruktionen lite närmare var, förutom svampen, rötskador i träkonstruktionen. Dessa skador beror troligtvis på att fukt sugits upp kapillärt genom utfyllnadsmaterial i grunden och sedan inte kunnat ta vägen någonstans. Det är helt naturligt att det kommer in fukt i en byggnad om man inte plastat in den fullständigt (även då har ju modern bebyggelsehistoria visat att den typen av konstruktioner inte direkt är riskfria) och det är inget stort problem om den också kan ta sig ut.
När byggnaden en gång uppfördes stod den troligen på en grund av natursten (som inte suger vatten kapillärt till skillnad från betong och jord) och syllen var omgiven av lera (som är ett material som suger vatten men som även kan avge det igen). Golvkonstruktionen bestod av ett bottenbjälklag som luftades genom ventilationsöppningar i grunden. En trossbotten fylld med ett lager av lera och halm minskade draget från golvet och hade en isolerande verkan.
Skapa bättre förutsättningar
Vid något tillfälle har man frångått denna typ av ventilerad golvkonstruktion och istället fyllt det tidigare luftade utrymmet med ett tätskikt av kalkbruk och asfalt. Den fukt som sugits kapillärt från marken har därmed inte kunnat ventileras ut utan istället förorsakat de aktuella rötskadorna.
Genom att återgå till en luftad grund kommer vi inte bara skapa bättre förutsättningar för själva huset utan även värna dess kulturhistoriska värden i form av den ursprungliga konstruktionen.
Golv som bättre speglar 1800-talets mitt
Vi kommer även ta tillfället i akt och utgå från den tid som byggnaden skildrar i sin funktion som kulturhistoriskt hus i vårt friluftsmuseum, nämligen runt år 1850 när familjen Thomander fortfarande bodde här, när vi ersätter skadat material. En av få delar som skall ersättas som faktiskt kommer synas är golven på bottenvåningen (hittills är det frågan om två golv men undersökningen är inte avslutad än). Golvet som ligger där idag är som nämnt ovan från 1920-talet. Vi kommer att lägga in ett golv som bättre speglar mitten av 1800-talet både till utseende och utförande. Men mer om det i akt tre.
Text och foto: Linnéa Stolle, byggsamordnare på Kulturen