Som ett tillfälligt tillägg till utställningen Att överleva – Röster från Ravensbrück visar vi Inger Gulbrandsens lerdockor, som var hennes sätt att bearbeta minnen från koncentrationslägret.
Inger Gulbrandsen föddes i Oslo 1923. Hon växte upp med sin pappa och bror. När hon var 17 år ockuperade Tyskland Norge. Inger gick med i motståndsrörelsen där hon bland annat smugglade vapen och hjälpte judar att ta sig till Sverige.
En dag blev hon arresterad. Någon hade angivit henne. Hon fördes till Gestapos högkvarter i Oslo, där hon dömdes och blev förd till koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland, där bara kvinnor satt fångna. I lägret var det vidrigt, allt var svart, grått och skitigt. Inger räddades av de vita bussarna till Sverige, där hon återförenades med sin fästman som suttit fängslad i det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen.
Tiden i koncentrationslägret gav Inger svår ångest. Hon berättade att tiden efter frigivningen var jobbig. På nätterna drömde hon mardrömmar och hade svårt att sova. Istället för att ligga vaken steg hon upp och skulpterade ”fångdockor”.
Dockorna tillverkade hon av lera. När de var torra, målade hon dem så att de såg ut som fångar. Vissa dockor föreställer verkliga personer hon mött i lägret. Inger berättade att arbetet med dockorna hjälpte henne att bearbeta det fasansfulla hon hade upplevt i fånglägret. Arbetet med leran gav henne ro.
Inger Gulbrandsen dog 2016 i Norge.
Dockorna är inlånade från ”Malmökretsen av Svenska Röda Korset”.