Under sommarsäsongen har vi äldre lantrasdjur på Kulturens Östarp. Under 2024 kan du se Skånsk röd & Granemålakor, Linderödsgrisar och Blommehöns. Här kan du läsa mer om de olika lantraserna.
Skånsk röd och Granemålako
Kvigorna som betar på Östarp härstammar från de två hotade linjerna Skånsk röd (Rögnarödsko) och Granemålako som ingår i den äldre allmogerasen Ringamålako. Östarps besättning kommer från Bokeslundsgården, som lyckades rädda Granemålakon så sent som 2004, då en spillra av en gammal kobesättning upptäcktes i Granemåla socken, Blekinge. Dessa djur är främst svarta till färgen. Skånsk röd har många likheter med Skånsk herrgårdsko, en ras som var vanlig i Skåne på 1700-talet. En gammal besättning lyckades räddas 2009 utanför Ljungbyhed. Som namnet antyder är dessa rödfärgade.
Dessa sällsynta lantrasdjur bidrar inte bara till en viktig genetisk mångfald genom sin existens, där kulturrasers bredd och mångfald annars korsats bort i det moderna avelsarbetet, de är även ypperliga landskapsvårdare till förmån för en rik flora och fauna och bevarandet av kulturlandskapet.
Föreningen Allmogekon jobbar för att bevara dessa lantraser
liksom väneko och bohuskulla.
Linderödsgris
I Sverige har vi hållit tama och halvtama svin i minst 3 000 år. Flera egenheter i svinets beteende gör det lämpligt som husdjur. Alla tamsvin härstammar från vildsvinet. Två typer av tamsvin omtalas på 1800-talet, dels det förädlade hus-/hosvinet och det mer ringaktade skogs-/ollonsvinet som påminde mer om ett vildsvin. Allmogen höll troligen svin som var en blandning av dessa raser. Så småningom togs utländska vita svinraser in, ansedda att vara finare och bättre, vilket ledde till att lantrassvinen dog ut. En bonde utanför Hörby skrev 1947: ”Skobbosvinen som de kallade de gamla raserna för, var naturliga svin. Aldrig bendåliga som de förädlade raserna, alltid blev det gott resultat när suggorna grisa…”
När Skånes djurpark bildades i mitten på 1900-talet sökte man svin av ålderdomligt utseende. Man kom i kontakt med en gammal lantbrukare på Linderödsåsen som hade en sugga som födde brokiga grisar och troligen fanns rester av det gamla skogssvinet i denna stam. Skånes djurpark förvärvade smågrisarna och efterhand korsades en del vildsvin in. Stammen har kommit att kallas Linderödssvin och är en härdig ras som kan gå ute året runt.
Sugen på att skaffa Linderödsgris? Kontakta föreningen Landtsvinet
Skånsk blommehöna
Våra tamhöns härstammar från vilda djungelhöns i Asien. Efter att de kom till Sverige för ca 2 000 år sen utvecklades våra inhemskt anpassade lantraser. Traditionellt har lanthönan varit en föredömlig mor som ruvade och skötte om sina kycklingar på bästa sätt. En tidig beskrivning från början av 1800-talet berättar också om god värpförmåga och vikten av bra djurhållning: ”Af alla slags höns äro inga bättre än Swenska BondHöns, emedan de wärpa flitigast, när de blifwa wäl skötte”
Trots detta började man införa stora mängder utländska förädlade höns, främst den vita rasen ”leghorn” i slutet av 1800-talet och våra gamla lantraser blev starkt hotade. Man lyckades rädda några små restbestånd på 1980-talet, bl a den Skånska blommehönan. Namnet kommer av att hönsen är ”blommiga”, d v s har vita prickar på mörk botten. Ibland är de också betofsade på huvudet. Blommehöns är den största lantrasen av höns i Sverige. En höna väger upp till 2,5 kg och en tupp upp till 3,5 kg. Blommehönan är anpassad till den rika sydskånska slättbygden medan den mindre Åsbohönan utvecklades i Nordskånes magrare skogsbygder.
Om du är intresserad av att hålla lantrashöns, kontakta Svenska Lanthönsklubben